Vinden rasslar i de skira löven på grova, lavbevuxna gammelbjörksgrenar, solen lyser på gullvivor och gråfibblor, och vårbroddens små luddiga huvuden sticker upp här och var. Från gräsmarken stiger ett stillsamt dån av humlors och andra steklars vingar. Det är vackert –men är det produktivt? Varför vill vi egentligen bevara sådana marker?
Den 7 september 2009 var det precis tio år sedan kyrkoreservatet i Götlunda invigdes. Då hade marken redan röjts under flera år av nyligen avlidne Lasse Storm och elever från Götlunda skola där han var lärare, ett arbete som har fortsatt under de år som har gått.
Målet med ett sånt arbete är att öppna landskapet för att få så mycket solljus till markens växter som möjligt. De arter som finns där behöver mycket ljus, och förtvinar snart i skuggan av träd och buskar, och t.o.m. höga örter som hundkäx och brännässlor konkurrerar ut de typiska ängsväxterna.
Från början hörde reservatsområdet till kyrkoherdebostadens ägor. Häradskartan från 1850-talet visar att här fanns barrskog i områdets norra del och ängsmark i den södra. De gamla ängsväxterna har dröjt sig kvar i den södra delen, som blåsuga, svinrot, kattfot och jungfrulin. Den sistnämnda är en av de växter som försvinner allra snabbast när ängsmark växer igen, vilket betyder att den är ovanlig nu när ängarna är så få.
De som vi kallar äldre fodermarker –naturliga, oplöjda betesmarker och slåtterängar- får i dag miljöstöd för att bevaras. Det man vill bevara, och som man också kan räkna som markens avkastning, är värdet av att just de här naturtyperna ligger just här i landskapet, just nu. Mitt i produktionslandskapet finns både historisk förankring och ett myller av liv. Här produceras:
Livsrum för arter Många av de växter som är beroende av bete eller slåtter för att kunna överleva och sprida sig, kommer ursprungligen från andra miljöer. I princip skulle de kunna bevaras även där, men ofta har de ursprungliga naturtyperna också minskat i areal, och räcker inte till för att arterna ska kunna finnas kvar. Några exempel på kärlväxter och deras ursprung är ängsvädd, blodrot och slåtterblomma som alla trivs i kanten av myrar; blåklocka, såpört och kattfot som växer på torra hällmarker; och gullris och svinrot som växer i ”solöppna skogar”, dvs en gles gräsbevuxen skogstyp helt olik en modern produktionsskog.
Öppen mark Genom att marken hävdas, alltså slås eller betas, hindras buskar och sly från att vandra in och göra det öppna landskapet till sluten skog.
Kulturarv Betesmarker och slåtterängar är en följd av tidigare generationers arbete. De arbetade inte för att skapa ett vackert landskap och inte för att bereda rum för vissa speciella arter, utan för att skaffa mat för det kommande året. Man brukade landskapet på det sätt som var mest klokt och ekonomiskt under de förutsättningar som fanns, och resultatet finns fortfarande kvar i markerna som ett levande arv, en historiebok att vandra i.
Att bevara ett sådant arv, kräver ett stort och- inte minst - kontinuerligt arbete.Tack vare Lasse Storms och hans elevers insatser under åren kan vi vandra i Götlundas egen historiebok, och uppleva hur en stor del av markerna här kan ha sett ut för 150 år sedan. Missa inte den möjligheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar