Trots att regelrätta torpare inte har funnits i Sverige på nästan 70 år, används ordet torp fortfarande allmänt. De flesta språkbrukare har en mer eller mindre tydlig bild av en liten stuga i rött och vitt, på landsbygden, troligen med syrener någonstans i närheten. Ibland händer det dock att man börjar fundera på ordets ursprung och vilken verklighet det har betecknat tidigare, och då är bilden i allmänhet mer svårfångad.
Med den här texten vill jag göra en lathund med en sammanfattning från några olika källor, av var ordet kommer ifrån, vad det har betytt under årens lopp och hur torpen och torparnas liv har utvecklats under den tid som torp har varit ett administrativt begrepp.
Etymologi
Ordet torp finns i olika varianter i alla västgermanska språk, och betyder numera, i de flesta språk, by. Man vet inte säkert vilken den ursprungliga betydelsen har varit, men antar att det har varit nybygge, gård eller inhägnad. En urgermansk språkrot med betydelsen (att) bo finns i t.ex. latinets trabs, som betyder bjälke, vilken kan ha samband med torp.
Den svenska betydelsen av ordet har historiskt huvudsakligen varit: en mindre bebyggd enhet, upptagen på tidigare ej uppodlad allmänning eller utmark. Ibland var enheten skattlagd, men alltid till mindre del än ett helt mantal, och skatten betalades då via jordägaren. Efter 1700-talets mitt fick torp inte skattläggas och kunde därmed inte mantalssättas. Torparen betalade också till jordägaren för att få bebo marken, antingen genom dagsverken eller i naturabetalning. Torp har också betytt nybygge, under både medeltid och nyare tid.
Tidig medeltid
De svenska torpens ursprung hittas i den samhällsomvandling som skedde efter år 1000. Med Janken Myrdals ord infördes då ett teknikkomplex –nya verktyg och brukningsmetoder, som samverkade med förändringar i samhällsstrukturen så, att både människors tillvaro och sätten att bruka jorden förändrades i grunden. Livsmedelsproduktionen steg och befolkningen ökade i antal. Odlingsexpansionen började redan under 800-talet i bebyggda områden och intensifierades senare där, samtidigt som den spred sig till obebyggd utmark.
De första torparna verkar ha varit trälar, frigivna eller inte frigivna, som flyttade ut från hushållet och sin position som hushållsslavar, till egna bostäder i utkanten av huvudgårdens ägor. Detta berodde på det nya sätt att organisera samhället, som hade vuxit fram. Kring millennieskiftet upprättades den första statsapparaten, kungamakten, som hela landet erkände som överhet. Kungen och hans närmaste män utfärdade lagar, tillsatte ämbetsmän och organiserade krigsmakten. Detta innebar att det fanns en högre makt än den lokala hövdingen eller ätten att hänvisa till, och att geografiska indelningar som socken och härad ersatte släktskap och hushållstillhörighet som plats för samhälleliga förhandlingar.
Före år 800 hade samhället organiserats i utvidgade hushåll där både trälar, bihustrur och släktingar till gårdens patriark fanns med. Under järnålderns slut ser man att fähusen minskar i storlek på gårdarna, något som ses som ett mått på att även familjen som bor på gården har minskat i antal. Det är detta som tolkas som att framför allt trälarna har lämnat storhushållet. Flytten var första steget till frihet, både för individerna och för trälarna som grupp –här börjar trälväsendets upplösning.
1100-1200
De tidigare trälarna (samt deras ättlingar), numera torparna, hade dels dagsverksplikt till huvudgården, men framförallt var de arbetskraft mot betalning. Kontrollen över människorna var dock stark, och drag av träldomen levde kvar i förhållandet mellan torparna och jordägaren. Bland godsens underlydande fanns också landbogårdar som var lika stora som skattlagda bondgårdar. (Dessa sistnämnda uppstod som en egen kategori under denna tid, när en stat växte fram. Först då kunde en bonde stå fri från den lokala hövdingen eller storgården.) Huvudgården hade en föreståndare som kallades bryte, en term som tidigare hade betecknat den främste trälen, han som bröt brödet. Godsen var ofta små, men varje jordägare kunde äga flera gods. Jordägaren själv flyttade inte sällan runt bland sina gårdar, för att konsumera torparnas leveranser på plats.
1350
Efter digerdöden och befolkningsminskningen följde medeltidens agrarkris, och i och med detta förändrades organisationen av godsen. När hus och gårdar stod tomma flyttade överlevande till bättre ställen än de hade innan, och på så sätt övergavs framför allt de minsta gårdarna och torpen, på de sämsta jordarna. Detta pågick under lång tid efter pesten. Genom att undersöka träbyggnader dendrokronologiskt (datering genom att jämföra träets årsringar) har man sett att egentligen inga nybyggnationer skedde i mellersta Sverige mellan 1350 och 1460.
Godsens huvudgårdar blev färre, men hade fler underlydande gårdar. Många av de små tidigare huvudgårdarna hade delats upp i flera gårdar som alla brukades av landbor (underlydande bönder), de små torpen hade övergivits eller slagits ihop till större gårdar som också brukades av landbor. Alla levererade själva sina produkter till huvudgården, vilket ibland kunde innebära en lång resa.
1500
Gustav Vasa
När Gustav Vasa hade varit kung i ett tiotal år, började han intressera sig för nyodling –och därmed nya möjligheter till skatteinkomster- av svensk mark. Första etappen var att odla upp de ödegårdar och -marker som fanns i riket, från nedgången efter digerdöden. Eftersom målet var inkomst till staten, var hans lagar och förordningar ganska hårda mot bönder och byalag: vem som helst fick ta upp ett nybygge på allmän mark, så länge närliggande byars verksamhet inte skadades av det. Kungen gjorde anspråk på all mark som låg obebyggd, för statens räkning (”hör Gud, oss och Sveriges krona till”), och gjorde klart att nybyggarna inte hade några betalningsförpliktelser till byalag eller andra tänkta jordägare, men att de betalade avrad till staten som kronobönder.
1600
Under 1600-talet togs många nya torp upp på frälsejord nära säterier. Dessa skattlades aldrig, men kunde bli stora. 1612 utfärdades ett privilegiebrev där skattefriheten för adelns underlydande gårdar utvidgades till att gälla alla gårdar inom säteriets ”rå och rör” (d.v.s. i samma by som säteriet), vilket gjorde att adeln hade mycket större intresse av att ta upp nya torp. Eftersom privilegiebrevet dessutom slog fast att alla boende på underlydande gårdar inom en mils radie från sätesgården slapp att skrivas ut i krig, var det antagligen ganska lätt att hitta nybyggare till frälsetorpen. (Denna utskrivningsfrihet försvann dock efter 15 år.)
Frälsetorpare skiljde sig från frälsebönder genom att de senare brukade större gårdar och deltog i bygemenskapen på samma villkor som andra bönder. Torparnas lega var nästan helt och hållet dagsverken, i ungefär samma omfattning året om. Under de tider på året när det fanns mindre att göra i jordbruket användes dagsverken till andra typer av servicearbeten hos markägaren. Torparna deltog inte i byns angelägenheter som bönder och man stod inte heller för reparationerna på det torp man bebodde. De liknade mer lönearbetare med tjänstebostad, än bönder.
1700
I början av 1700 var torparna få, men ökande i antal. De var inte självförsörjande in natura, utan lönearbetade, var hantverkare eller tiggde. Torparna skattade via den bonde som ägde marken.
Storlek
Torp på bondejord var omkring 1/10 så stora som bondgårdarna i samma område, vilket motsvarade 1,2 ha i medeltal i slättbygd och 0,4 ha i skogsbygd. Frälsetorp var ofta större, upp till hälften av bondgårdarnas storlek. Man hade 1-2 kor, och under 1700-talet ofta en dragare.
Familjen
Torpare var nästan alltid gifta, man klarade inte arbetsbördan annars. När en vuxen dog gifte den andre om sig snabbt, eller blev backstugusittare eller inhyseshjon. Barnen flyttade kring 15-årsåldern eftersom torpen inte kunde försörja fler än två vuxna. Man hade sällan tjänstefolk, av ovanstående anledningar.
I detta kan man ana en hård vardag, där familjen var klämd mellan två begränsningar: på torpet rymdes inte fler än två vuxna men inte heller färre. Dessa förhållanden har förmodligen alltid präglat torparnas liv. I min närhet finns ett liknande exempel från tidigt 1900-tal: den familj som så småningom byggde det hus som jag bor i, bodde från början i ett torp i en annan by. Men när de äldsta barnen hade gått ut skolan i början av 1910-talet, lämnade man torpet och blev arrendatorer på en mindre gård, uttryckligen för att kunna hålla ihop familjen. Torpet kunde bara ge arbete åt två vuxna, och föräldrarna, som själva hade tjänat som piga och dräng i sin ungdom, ville bespara barnen det.
Lagstiftning
Under första halvan av 1700-talet var det svårt att få tillstånd till att ta upp nya torp. Tanken bakom detta verkar ha varit att begränsa antalet av böndernas barn som kunde stanna inom jordbruket. Arbetskraft behövdes på många andra håll i samhället, t.ex. i skogs- och gruvnäringarna, och bristen på arbetare var stor. Problemet var att när människor inte kunde försörja sig på längre sikt (genom att hitta en bra bostad med försörjning) kunde de inte heller bilda familj, vilket gjorde arbetskraftbristen i nästa generation än större. När de styrande insåg detta upphävdes restriktionerna mot torpbildning undan för undan, under åren 1743-1770.
Bygemenskap
Lokala samhällsfrågor avgjordes på sockenstämmorna, och under 1700-talet verkar torparna ha haft tillträde till dit. 1817 kom en förordning som lade mantalet i byn, d.v.s. jordägande, till grund för rösträtten, och efter detta verkar torpare bara ha kommit till de sockenstämmor som de kallats till särskilt. Torparna hade vissa samhälleliga skyldigheter, t.ex. att bidra när socknen skulle uppföra gemensamma byggnader, och de hade även en del gemensamma trygghetssystem. Bl.a. fanns på flera ställen brandstodsföreningar, som skulle ge bidrag till den som drabbats av brand, och där hade torparna egna föreningar som enbart hjälpte torpare. Problemet med dem verkar ha varit att de organiserades av bönderna på sockenstämman, och inte av torparna, som bara fick finna sig i att betala.
1800
Mellan 1750 och 1800 ökade antalet torp i Sverige med 130 %. Kulmen nåddes 1860.
Vid laga skiftet 1827 blev det tillåtet att stycka av och sälja jordlägenheter, d.v.s. torp, vilket tidigare hade varit förbjudet.
Med början under sent 1700-tal men framför allt intensivt under första halvan av 1800-talet skedde en strukturomvandling på godsen i Sverige. Allt mer mark drogs in till markägaren och sköttes av helårsanställda drängar och statare. Både torp och bondgårdar avhystes, på vissa ställen kunde hela byar försvinna när bönder och torpare sades upp från sina kontrakt och husen revs. Markägarna bodde inte sällan i städerna och brydde sig mer om marken avkastning än om dess långsiktiga skötsel, enligt Stockholms läns landshövding under 1830-talet.
Jordbruksproletariatet
På 1700-talet var backstugusittare och inhyses ganska få, ganska gamla och ganska utslitna men kring 1850 var obesuttna ofta unga med familjer som försörjde sig som lönearbetare. På 1700-talet blev böndernas barn pigor och drängar för att senare själva bli bönder, men kring 1850 föddes man i ett torp, arbetade som tjänstefolk och blev sedan torpare, statare eller backstugusittare. Klasskillnaderna ökade igen. Så länge man kunde arbeta kunde man också leva bra, men när man blev gammal och utsliten fanns ingen försörjning alls- kanske inte heller hjälp att få från fattiga släktingar.
1900
Efter 1860 började alltså antalet torp att minska. Maja Lagerqvist räknar i sin text, om hur torpen slutade vara torp, upp ett antal skäl till minskningen, som äldre forskning har kommit fram till: laga skiftet, emigration, urbanisering, industrialisering, förbättrade löner och arbetsvillkor och förändringar i jordbrukets organisation. Ett sammanfattande namn på detta skulle kunna vara den agrara revolutionen.
Egnahemsrörelsen var stark under denna tid, och många torp friköptes av den tidigare torparen och blev till ett småbruk eller ett egnahem. I andra fall förändrades avtalet mellan torparen och markägaren så, att torparen blev arrendator. Även de som fortfarande var torpare övergick ofta till att betala torplegan enbart i pengar, som en arrendator, även om de fortfarande kallades för torpare.
Ett antal torp lades också ner, marken införlivades i jordägarens övriga marker, och husen styckades av och såldes, eller revs om de var i dåligt skick. De kunde också användas som rena tjänstebostäder till anställda på markägarens gård.
Lagerqvist har sett en skillnad mellan hur torpen övergick i något annat, delvis beroende på vilken marktyp de hade etablerats på från början. Torp på säterimark har ofta tagits upp för att få tillräckligt med arbetskraft till att driva huvudgården, och dessa torp uppgick ofta i huvudgårdens mark igen, medan torp på bondejord snarare hade anlagts för att kunna försörja den nya torparfamiljen själva. De sistnämnda torpen styckades av och såldes i högre grad. Friköpande skedde dock helt på jordägarens initiativ, det fanns aldrig någon lagstiftning som gav brukaren rätt att köpa sitt hem.
1943 kom däremot en ny arrendelagstiftning som förbjöd dagsverken som betalning för arrende, och därmed avskaffades dagsverkestorpen som juridiskt begrepp. Detta verkar mer ha varit en anpassning av lagen till verkligheten eftersom torpen hade börjat försvinna många år tidigare.
Källor:
Elgeskog, V. 1945. Svensk torpbebyggelse. Från 1500-talet till laga skiftet. Lantbruksförbundets tidskrifts A.-B. Lund.
Gadd, C-J. 2000. Det svenska jordbrukets historia, band 3. Den agrara revolutionen 1700-1870. Natur och Kultur/LTs förlag, Borås.
Lagerqvist, M. 2010. När torp slutade vara torp. En studie om torpens transformationer under 1900-talet utifrån exemplet Krusenberg. http://www2.ekon.slu.se/agrar/Forskning/seminarier/Lagerqvist_SLU_sem_100208.pdf. 2010-11-25
Myrdal, J. 1999. Det svenska jordbrukets historia, band 2. Jordbruket under feodalismen 1000-1700. Natur och Kultur/LTs förlag, Borås.
SAOB på webben. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/, sökord: torp. 2010-11-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar