I beskrivningar av det gamla bondesamhället används oftast årets växlingar för att beskriva arbetet i ett jordbrukshushåll. Att sådden och skörden var årets arbetstoppar och hur tekniska uppfinningar har jämnat ut dessa toppar och gjort odlingssäsongen längre. Men de texter som handlar specifikt om kvinnors arbete i jordbruket sätter fingret på något annat: dagens rytm.
I boken Bondeminnen av Anders Perlinge, beskriver en kvinna från Bohuslän sin arbetsdag 1950. Dagen började vid 5.30, och meddelaren beskriver tydligt hur hon går ut i ladugården, in i huset för att se till sitt barn och göra frukost, och sedan ut i ladugården igen då barnet följde med eller gick in till farmor. Beskrivningen är fascinerade detaljrik trots att intervjun skedde många år senare och jag antar att själva arbetsordningen var viktig i hennes arbete eftersom hon minns den så väl. Och här syns något som ofta förbises, både i skildringar av äldre tiders jordbruk, och när vi lever våra liv idag; att använda sin tid på ett sätt som gör att man når de mål man har är en teknik, och ett arbetsredskap likaväl som mer handfasta redskap är det. (I beskrivningarna av dagsrytmen i jordbruket syns det tydligt, men det anas också i beskrivningar av t.ex. hur många gånger trädan bearbetas i olika sädessystem och hur dessa vanor långsamt ändras.)
Även ett av kunskapsarbetets dilemman är att hantera tiden på ett effektivt och rimligt sätt. Under utbildningen till en ämneskompetens får man mycket kunskaper i sitt ämne, men ingen utbildning i hur man arbetar med ämneskunskaperna.Som akademiker behöver vi utveckla system för hur vårt arbete ska gå till i yttre mening, en yrkeskompetens. En bra början på det är att fundera på när man gör saker, och i vilken ordning. Det handlar om att skapa en plats i tidsflödet, för sitt arbete, en plats som är lagom stor och ligger vid rätt tillfälle.
Genom att utarbeta och justera rutiner upptäcker man så småningom när på dagen vissa göromål blir bäst utförda. Du gör helt enkelt samma uppgifter i samma ordning varje dag och flyttar runt de sysslor i dagsschemat som inte verkar bli gjorda. Du skapar en plats i tiden. Det handlar också om att inte göra vissa uppgifter vid en viss tidpunkt. Rätt använd kan t.ex. e-posten vara ett fantastiskt verktyg: du kan söka mig när som helst och jag svarar när jag har tid. Men när plinget från mailprogrammet varje gång tillåts avbryta det vi just håller på med störs koncentrationen. Vad värre är: i längden störs även hjärnans förmåga att koncentrera sig, eftersom dess plastiska natur gör att de tankebanor som används förstärks, och de som inte används också blir allt svårare att använda. Mailen måste också få sin plats i dagsschemat – och inte tillåtas att krypa över till andra tidpunkter. Poängen med att skapa en plats i tiden för varje arbetsuppgift är att det ska finnas en möjlighet till koncentration på varje enskild sak.
Just här kan finnas ett annat problem som kan stjälpa försöken att ordna ens arbetsdag. Frånvaro av distraktioner, när det äntligen blir tyst i vårt inre, ger utrymme för mer lågmälda tankar som inte hörs i vardagsbruset. Prästen och professorn i religionspsykologi Owe Wikström, skriver i sin bok Långsamhetens lov om hur stressen och tidspressen i vår tid också kan vara en flykt från normala existentiella frågor eftersom de ofta väcker en viss ängslan. Det har vi ju verkligen inte tid med! I förlängningen ser man framför sig den person som CS Lewis beskriver i Helvetets brevskola: någon som är så fast besluten att inte konfrontera sin oro, att han blir distraherad av vad som helst. ”Du kan få honom att sitta uppe långt in på natten, inte i festligt lag, utan sittande framför spisen i ett kallt rum stirrande på en utbrunnen brasa.” Eller slösurfande på internet, frestas man tillägga.
Perfektionism är också ett hot mot rutiner och god ordning. När det inte finns något naturligt slut för arbetet (hur bra kan en artikel bli, och på vilken skala?) måste varje person själv bestämma sig för när hon är färdig. Det finns ju ändå ingen gräns för hur bra resultat man skulle kunna få om man lade 5 minuter till, eller en timme – eller en vecka – därför går det inte att låta perfektionen avgöra när arbetet är klart. Vi behöver inse att även själva överlämnandet av arbetet är en del av arbetsprocessen. Eller som Steve Jobs lär ha sagt: sanna konstnärer levererar. Alltså: skapa en plats i tiden – och avgränsa den.
Ett liv som bonde före jordbrukets mekanisering är antagligen inget de flesta av oss önskar, men vi kan lära oss mycket av deras förhållningssätt till tid. Att ge dagen en rytm och att laborera med tidsanvändningen som ett av våra redskap, kan vara en väg att gå för att bli mer medveten om hur man kan hjälpa eller stjälpa sig själv, bara genom vad man gör och i vilken ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar