Nötkreaturshållning under svensk efterkrigstid

Efter andra världskriget accelererade omdaningen jordbruket, och detta syntes inte minst i husdjursskötseln.

Fortfarande under 1940-talet var de flesta av Sveriges jorbruk små. Enligt Carin Martiin fanns drygt 400 000 brukningsenheter (lantbruk med ½ tunnland åker eller husdjur) 1944, och 80 % av dem var på 10 ha eller mindre. Brukningsstrukturen var sådan att på alla dessa lantbruk fanns minst en mjölkko. På 40-talet bestod genomsnittsbesättningen av 2-3 kor.

Genom flera olika åtgärder främjade staten både storleksökning och specialisering på lantbruken, vilket ledde till att besättningarna ökade, från 5 kor i genomsnitt i slutet av 60-talet till 22 kor 1990, och 44 kor i genomsnittsbesättningen år 2004 (enl. Sveriges officiella statistik). Antalet mjölkgårdar har också minskat drastiskt under hela perioden, och de fortsätter att minska. 1990 fanns nästan 26 000 mjölkbesättningar i Sverige och 2004 bara drygt 9 000.

Specialiseringen har också lett till renodlade köttdjursgårdar. Den typen av uppfödning är mindre arbetsintensiv och passar bra även för deltidsjordbrukare, vilka har blivit fler under perioden när man har behövt allt större arealer för att kunna försörja sig enbart på jordbruket. Som en jämförelse fanns år 1961 3 000 dikor, och 2003 166 000 dikor. -03 var detta 25 % av alla kor i Sverige. En orsak till att köttproduktion lönar sig nu borde vara att vi har en högre köttkonsumtion nu än före andra världskriget, och att vi äter mer av "stora muskler" och mindre inälvsmat, d.v.s. det går åt fler djur per kilo kött till konsument. Vi använder nötkreaturen mer till engångskomsumtion än till löpande konsumtion, med Carin Martiins termer.

En riktad och intensiv avel har givit högre produktion per djur och år, men också kortare livslängd per djur. En högre rekrytering visar sig i att andelen kor av nötkreaturen minskar. Mjölkproduktionen har ökat från 3700 kg per djur och år under 40-talet till 8200 kg i slutet av 90-talet. Även fetthalten har ökat, från 3,6 % till 4,1 % under samma period, och det är ju också en intensifiering av produktionen. Allt detta speglar övergången från husbehovsmjölk till industriproduktion av mjölk.

Förutom av statliga åtgärder har denna utveckling gynnats av teknisk utveckling inom jordbruket. Med mjölkmaskinerna blev även ladugårdarna en manlig angelägenhet, och enligt bl.a. boken Agrarhistoria (Larsson, Morell, Myrdal 1997) ledde detta till att kvinnorna lämnade dessa för kontor och fabriker. Detta stämmer inte enligt Carin Martiin, som hävdar att kvinnorna finns kvar i husdjursskötseln precis som de alltid har gjort. Möjligen är detta en fråga makt och domän, inte om arbetsinsats, d.v.s. när tekniken gjorde sitt intåg gick ladugårdsarbetet från att vara en kvinnlig domän och ansvarsområde till att vara en manlig, vilket gjorde att kvinnornas arbete inte längre syntes. Mekaniseringen fortsatte sedan med maskiner för utgödsling, utfodring och för vallskörden.

Det maskinintensiva lantbruket har både möjliggjort och berott på lantbrukarnas minskande andel av befolkningen, även på landsbygden. Nu fortsätter utvecklingen med jordbrukets frikoppling från ekologiska förutsättningar genom användning handelsgödsel och "fossil dragkraft".

Under första halvan av 1900-talet var bilden av ett lantbruk ännu en tämligen självförsörjande enhet med flera djurslag och absolut en mjölkko samt kviga och kalv. Den bilden hänger delvis kvar idag, men stämmer numera illa eftersom lantbruket är lika specialiserat som övrig samhällsproduktion.