Fredagsmys i Sverige - en miljökatastrof i Bangladesh

Ta ditt miljöansvar, och gör det redan i dag! En av de enklaste saker du kan göra är att helt och hållet låta bli att köpa tropiska räkor, både när du är på restaurang och när du handlar i frysdisken på Konsum. De tropiska räkorna går under många namn i handeln: tigerräkor, scampi, jätteräkor eller gambas. De är västvärldens vardagslyx men orsakar förödande skada där de odlas.

Räkodlingen leder till att naturkatastrofer får ännu värre följder. Tropiska räkor odlas i grunda bassänger som anläggs på åkermark, där man leder in saltvatten från havet. Vattnet tas in genom rör i de vallar som har byggts som ett skydd mot högvatten vid orkaner. När vallarna försvagas håller de inte längre för sin uppgift, och stora översvämningar blir följden. I Bangladesh hände det senast i maj 2009 när cyklonen Alia drog fram.

Räkodlingen leder till att människor blir utan mat. De räklarver som föds upp i dammarna fiskas upp ur havet utanför, genom att man ”trålar” för hand med myggnät. Dessa är så finmaskiga att man också får upp de fiskyngel som finns i vattenmassan. När räklarverna sorteras fram – för hand – slängs fiskynglen på flodbanken där sorteringen sker. För varje räklarv som fångas dör omkring 50 fiskyngel, och många av dem hör till arter som landsbygdsbefolkningen i området är beroende av för sin försörjning.

Räkodlingen leder till att odlingsmark förstörs för mycket lång tid. Efter en tid är odlingsbassängerna obrukbara, och företagen lämnar platsen för att utnyttja nya marker. Kvar blir en gyttjig, försaltad mark som inte längre går att odla. Och ett sönderslaget lokalsamhälle.

Ibland hör man argumentet att ”annars har de ingen inkomst alls” som försvar för att köpa produkter som har producerats av fattiga under dåliga villkor. Det är alltid ett cyniskt argument, och särskilt när det gäller tropiska räkor från Bangladesh. Marken som räkorna odlas på var från början odlingsmark som tillhörde de boende på platsen. Men enligt den inhemska landsbygdsorganisationen Nijera Kori, gör räkodlarna ändå som de vill med marken, understödda av lokal polis. Det som återstår för de fattigaste, när de har sett sina ägor översvämmas av saltvatten, är att arbeta på räkodlingarna, för låga löner och under svåra förhållanden.

Svenska Naturskyddsföreningen har gjort ett reportage från Khulnadistriktet i Bangladesh, med intervjuer med flera människor som har drabbats av räkodlingens konsekvenser.

En som intervjuas är jordbrukaren Guatam Mondol. Han har just berättat att han har fem åtal mot sig på grund av att han säger vad han tycker, om de räkodlarföretag som finns i hans hembygd. Därefter yttrar han de obegripliga orden: ”Jag släpptes mot borgen, men jag satt i arresten i två dagar, och de torterade mig.”

Så här produceras den mat som vi köper i västvärlden, mat som vi inte ens behöver. Den mat som vi köper för att sätta guldkant på tillvaron raserar andra människors tillvaro helt och hållet. Nu, när vi vet hur det ligger till, har vi inget annat rimligt val än att bojkotta tropiska räkor!

Vårt blommande arv: kyrkoreservatet i Götlunda

Vinden rasslar i de skira löven på grova, lavbevuxna gammelbjörksgrenar, solen lyser på gullvivor och gråfibblor, och vårbroddens små luddiga huvuden sticker upp här och var. Från gräsmarken stiger ett stillsamt dån av humlors och andra steklars vingar. Det är vackert –men är det produktivt? Varför vill vi egentligen bevara sådana marker?

Den 7 september 2009 var det precis tio år sedan kyrkoreservatet i Götlunda invigdes. Då hade marken redan röjts under flera år av nyligen avlidne Lasse Storm och elever från Götlunda skola där han var lärare, ett arbete som har fortsatt under de år som har gått.

Målet med ett sånt arbete är att öppna landskapet för att få så mycket solljus till markens växter som möjligt. De arter som finns där behöver mycket ljus, och förtvinar snart i skuggan av träd och buskar, och t.o.m. höga örter som hundkäx och brännässlor konkurrerar ut de typiska ängsväxterna.

Från början hörde reservatsområdet till kyrkoherdebostadens ägor. Häradskartan från 1850-talet visar att här fanns barrskog i områdets norra del och ängsmark i den södra. De gamla ängsväxterna har dröjt sig kvar i den södra delen, som blåsuga, svinrot, kattfot och jungfrulin. Den sistnämnda är en av de växter som försvinner allra snabbast när ängsmark växer igen, vilket betyder att den är ovanlig nu när ängarna är så få.

De som vi kallar äldre fodermarker –naturliga, oplöjda betesmarker och slåtterängar- får i dag miljöstöd för att bevaras. Det man vill bevara, och som man också kan räkna som markens avkastning, är värdet av att just de här naturtyperna ligger just här i landskapet, just nu. Mitt i produktionslandskapet finns både historisk förankring och ett myller av liv. Här produceras:

Livsrum för arter Många av de växter som är beroende av bete eller slåtter för att kunna överleva och sprida sig, kommer ursprungligen från andra miljöer. I princip skulle de kunna bevaras även där, men ofta har de ursprungliga naturtyperna också minskat i areal, och räcker inte till för att arterna ska kunna finnas kvar. Några exempel på kärlväxter och deras ursprung är ängsvädd, blodrot och slåtterblomma som alla trivs i kanten av myrar; blåklocka, såpört och kattfot som växer på torra hällmarker; och gullris och svinrot som växer i ”solöppna skogar”, dvs en gles gräsbevuxen skogstyp helt olik en modern produktionsskog.

Öppen mark Genom att marken hävdas, alltså slås eller betas, hindras buskar och sly från att vandra in och göra det öppna landskapet till sluten skog.

Kulturarv Betesmarker och slåtterängar är en följd av tidigare generationers arbete. De arbetade inte för att skapa ett vackert landskap och inte för att bereda rum för vissa speciella arter, utan för att skaffa mat för det kommande året. Man brukade landskapet på det sätt som var mest klokt och ekonomiskt under de förutsättningar som fanns, och resultatet finns fortfarande kvar i markerna som ett levande arv, en historiebok att vandra i.


Att bevara ett sådant arv, kräver ett stort och- inte minst - kontinuerligt arbete.Tack vare Lasse Storms och hans elevers insatser under åren kan vi vandra i Götlundas egen historiebok, och uppleva hur en stor del av markerna här kan ha sett ut för 150 år sedan. Missa inte den möjligheten!