Vad händer om sommaren?

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.

De fagra blomstersängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna som räcker året om.

Försommaren är den första perioden på året när det verkligen finns något att skörda. Vill man kan man lyssna på vår främsta sommarpsalm på det sättet: det är en text som skrevs 1694, när svält var ett verkligt hot om vinterförrådet var slut innan det fanns något nytt i naturen att äta. Då räckte det inte med att gräset grönskade, som det gör för att vi ska tycka att våren har kommit. Det tar längre tid än så innan det finns något som har vuxit upp så pass att det verkligen ger föda och näring, inte bara lite tillskott.

Men vad är det som händer, då?

 

Växter behöver ljus - och mörker

När de gröna löven vecklas ut på våren börjar växternas verksamhet som solfångare. Det gröna färgämnet klorofyll består av stora molekyler med en specialitet: de kan fånga in energi från solljuset och låta sig laddas upp av det. Men den energi som fångas in från ljuset måste paketeras på ett mer hållbart sätt än i en laddad klorofyllmolekyl, och den paketeringen sker i mörker.

Så här går det till: på dagen laddas klorofyllet samtidigt som växten delar vattenmolekyler i väte och syrgas. Syret släpps ut i luften genom små öppningar på bladens undersidor och vätet sparas i bladen. På natten tar bladen in koldioxid från luften genom samma öppningar och kopplar ihop den med vätet med hjälp av energin från klorofyllet. Koldioxiden, vätet och energin bildar tillsammans glukos, alltså en sorts socker. Socker är ett energirikt ämne som vi vet, och det är ett perfekt sätt för växten att lagra energin som den har fångat in från solen. Om växten paketerar mer energi än den behöver för stunden kan glukos göras om till stärkelse eller fett och långtidslagras i frukter, stammar och rötter.

Det är det här som gör att frukt och bär är sötare ju längre norrut i Sverige de har vuxit. Längre dagsljuslängd gör att växten kan bilda mer socker.

Det blommar förstås

Och så kommer blommorna! Senvårens och försommarens breda penseldrag i alla kulörer som lockar insekter för att få hjälp med själva flytten av frömjöl till nästa blomma. Men tittar vi lite närmare på t.ex. en viol kommer vi att se att det finns fler sätt för en växt att föröka sig på.

Violer sprids på tre sätt: med insektspollinerade blommor, självpollinerade blommor och krypande jordstammar. De stora blå blommorna som vi ser - och kallar för violer - är de som pollineras av insekter. I dem bildas frön som myror gillar att äta på, de innehåller nämligen en del fett i sitt yttersta lager. När myran har ätit färdigt släpper hon fröet som på så vis kommer att hamna en bit från föräldraplantan. Eftersom fröet är ett resultat av pollinering har den gener från två plantor och är alltså lite annorlunda än moderplantan, och kan kanske trivas på en annan plats än hon.

Närmare marken, på kortare stänglar, sitter små blommor som aldrig kommer att öppnas. De pollinerar sig själva i det slutna rummet innanför kronbladen och producerar på så vis frön med samma gener som föräldraplantan har. Fröna släpps rakt ned intill föräldraplantan, en plats som borde passa dem bra (om de bara får solljus tillräckligt) eftersom de är genetiskt lika.

Under jorden bildar violens rötter långa utlöpare åt alla håll, som här och där sticker upp ett skott ovan ytan och bildar en ny blomma. Den är naturligtvis exakt likadan som sin förälder och hamnar också rätt nära den.

 

Sommaren är kort?

Sommaren är tiden för tillväxt och förökning för allt i naturen. Det är lätt att tänka sig att det bara är nu allting lever. Och mellan nödmånadernas verklighet bara några generationer bort, och vinterhalvårets stress och längtan till semester kan det kännas som att det kanske är så för oss människor också! Men en av hemligheterna med livet är att det är mer sammansatt än så.

Se på dagsländan. Den har fått sitt namn för att man säger att den bara lever en dag då den parar sig och sedan dör. På många språk har den namn som kan översättas  med "endagsfluga". Men är det sant att dagsländan lever en så kort tid, egentligen?

Under den eller de få dagar som den vuxna dagsländehonan lever lägger hon ett mycket stort antal ägg. Ur dem kläcks larver som lever i vattnet mellan ett och tre år, medan de utvecklas och ombildas undan för undan. Vissa arter kan ömsa skinn upp till tjugo gånger. Den näst sista hudömsningen sker alldeles under vattenytan då en vingad insekt kryper ut ur skalet. Den lyfter från vattnet och släpper sin sista ömsningshud, antingen i flykten eller sittande på ett vasstrå. Därefter parar den sig, lägger ägg och dör inom några timmar eller dagar. Hur långt var livet? En dag eller tre år?

Hur långt är ditt år? En sommar eller 12 månader av skiftande årstider?

Vad händer om våren?

Äntligen har ljuset och värmen kommit tillbaka efter en lång och kall vinter! För många av oss känns det som att vakna till liv efter månader i dvala. På sätt och vis är det så, också: solljuset och temperaturen väcker både folk och fä- och växter.

Så fort temperaturen går över fryspunkten börjar mossor och lavar att ta upp solljus och växa till- om de sticker upp ur snön, förstås. Gräset börjar däremot att växa först vid +4 grader, och det är anledningen till att det är mer mossa i gräsmattan på våren än på hösten.

Lövträdens knoppar har legat färdiga under knoppfjällen ända sedan hösten, och när temperaturen stiger över 5 plusgrader på våren börjar de växa. Efter 5 till 6 veckor spricker knopparna upp och bladen tittar fram.

Några lövträd skiljer ut sig från de andra, nämligen ek, ask och bok. Ek och ask slår ut senare än övriga träd eftersom de har särskilt vida vattentransportrör i veden, och dessa fylls lättare med luft under vintern än andra träds smalare rör. Därför slår eken och asken inte ut förrän ny ved har vuxit till på stammen, med nya rör som kan transportera vatten upp till knopparna. Bokens knoppsprickning, i sin tur, styrs helt av dagslängden, så den inträffar vid samma datum varje år.

Redan före lövsprickningen blommar sälgen. De små glänsande videkissarna fungerar som trädets eget växthus: dess små vita, genomskinliga hår släpper in solljuset, men håller kvar värmen. Där inne i utvecklas ståndare och pistiller före de flesta andra blommor. Här i våra trakter blommar sälgen under andra halvan av april. Pollenet är både energi- och proteinrikt, och viktigt som föda för nyväckta humlor, bin och fjärilar, som annars har svårt att överleva innan övriga blommor har slagit ut.

De första fjärilar som syns på våren, redan i mars-april, är de som har övervintrat som vuxna fjärilar. Det är ett ovanligt sätt att övervintra för fjärilar, och de flesta som gör så är nattflyn, men några dagflygande fjärilar övervintrar som fullbildade. De vanligaste bland dem är nässelfjäril, påfågelöga, citronfjäril, sorgmantel och vinbärsfuks. Om man tittar noga på dem kan man se att deras vingar är lite slitna och mer färglösa än de var på sensommaren förra året.

I maj kommer de fjärilar som har övervintrat som ägg. Det är ett mycket vanligare sätt att övervintra, eftersom äggen är så otroligt tåliga. De sitter ofta på en kvist eller barken hos ett träd, helt exponerade för väder och vind under vintern, men de klarar sig ändå. Vanligast bland de här är den vit-oranga Aurorafjärilen.

Bland flyttfåglarna finns också både arter som styrs av dagslängden och arter som styrs av vädret. Sädesärlan är en art som styrs av solljuset och dagens längd. Den kommer till Sverige i april efter att ha tillbringat vintern i området kring Israel och Egypten, och den återvänder till samma ställe i Sverige varje år. Sånglärkan, staren och tofsvipan, däremot, flyttar mer efter vädret, och kommer till Sverige när isen och snön börjar försvinna. Stararna flyttar dessutom halvvägs tillbaka till sina vinterkvarter redan i juli, och det betyder att de starar som finns här i södra Skandinavien under vår och försommar, flyttar till Danmark eller Tyskland, medan starar från norra Skandinavien flyttar hit. Under juli månad byts alltså ”våra” starar ut mot nya!

Och hur var det med oss människor då? Jo, ovanför lillhjärnan bak i nacken har vi tallkottkörteln. I sin uppbyggnad liknar den ögats ljuskänsliga näthinna, och man kan säga att den fungerar som ett öga under huden. Dessutom går synnerven tätt förbi tallkottkörteln och påverkar den. När ljuset kommer tillbaka på våren ökas tallkottkörtelns produktion av hormonet serotonin, som får oss att känna oss lugna, pigga och mätta!