Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas
ljuva sommar då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som
varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
De fagra blomstersängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och
lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd
besinna som räcker året om.
Försommaren är den första perioden på året när det verkligen finns
något att skörda. Vill man kan man lyssna på vår främsta sommarpsalm på det
sättet: det är en text som skrevs 1694, när svält var ett verkligt hot om
vinterförrådet var slut innan det fanns något nytt i naturen att äta. Då räckte
det inte med att gräset grönskade, som det gör för att vi ska tycka att våren
har kommit. Det tar längre tid än så innan det finns något som har vuxit upp så
pass att det verkligen ger föda och näring, inte bara lite tillskott.
Men vad är det som händer, då?
Växter behöver ljus - och mörker
När de gröna löven vecklas ut på våren börjar växternas verksamhet
som solfångare. Det gröna färgämnet klorofyll består av stora molekyler med en
specialitet: de kan fånga in energi från solljuset och låta sig laddas upp av
det. Men den energi som fångas in från ljuset måste paketeras på ett mer
hållbart sätt än i en laddad klorofyllmolekyl, och den paketeringen sker i
mörker.
Så här går det till: på dagen laddas klorofyllet samtidigt som
växten delar vattenmolekyler i väte och syrgas. Syret släpps ut i luften genom
små öppningar på bladens undersidor och vätet sparas i bladen. På natten tar
bladen in koldioxid från luften genom samma öppningar och kopplar ihop den med
vätet med hjälp av energin från klorofyllet. Koldioxiden, vätet och energin
bildar tillsammans glukos, alltså en sorts socker. Socker är ett energirikt
ämne som vi vet, och det är ett perfekt sätt för växten att lagra energin som
den har fångat in från solen. Om växten paketerar mer energi än den behöver för
stunden kan glukos göras om till stärkelse eller fett och långtidslagras i
frukter, stammar och rötter.
Det är det här som gör att frukt och bär är sötare ju längre norrut
i Sverige de har vuxit. Längre dagsljuslängd gör att växten kan bilda mer
socker.
Det blommar förstås
Och så kommer blommorna! Senvårens och försommarens breda penseldrag
i alla kulörer som lockar insekter för att få hjälp med själva flytten av
frömjöl till nästa blomma. Men tittar vi lite närmare på t.ex. en viol kommer
vi att se att det finns fler sätt för en växt att föröka sig på.
Violer sprids på tre sätt: med insektspollinerade blommor,
självpollinerade blommor och krypande jordstammar. De stora blå blommorna som
vi ser - och kallar för violer - är de som pollineras av insekter. I dem bildas
frön som myror gillar att äta på, de innehåller nämligen en del fett i sitt
yttersta lager. När myran har ätit färdigt släpper hon fröet som på så vis
kommer att hamna en bit från föräldraplantan. Eftersom fröet är ett resultat av
pollinering har den gener från två plantor och är alltså lite annorlunda än
moderplantan, och kan kanske trivas på en annan plats än hon.
Närmare marken, på kortare stänglar, sitter små blommor som aldrig
kommer att öppnas. De pollinerar sig själva i det slutna rummet innanför
kronbladen och producerar på så vis frön med samma gener som föräldraplantan
har. Fröna släpps rakt ned intill föräldraplantan, en plats som borde passa dem
bra (om de bara får solljus tillräckligt) eftersom de är genetiskt lika.
Under jorden bildar violens rötter långa utlöpare åt alla håll, som
här och där sticker upp ett skott ovan ytan och bildar en ny blomma. Den är
naturligtvis exakt likadan som sin förälder och hamnar också rätt nära den.
Sommaren är kort?
Sommaren är tiden för tillväxt och förökning för allt i naturen.
Det är lätt att tänka sig att det bara är nu allting lever. Och mellan
nödmånadernas verklighet bara några generationer bort, och vinterhalvårets
stress och längtan till semester kan det kännas som att det kanske är så för
oss människor också! Men en av hemligheterna med livet är att det är mer sammansatt
än så.
Se på dagsländan. Den har fått sitt namn för att man säger att den
bara lever en dag då den parar sig och sedan dör. På många språk har den namn
som kan översättas med
"endagsfluga". Men är det sant att dagsländan lever en så kort tid, egentligen?
Under den eller de få dagar som den vuxna dagsländehonan lever
lägger hon ett mycket stort antal ägg. Ur dem kläcks larver som lever i vattnet
mellan ett och tre år, medan de utvecklas och ombildas undan för undan. Vissa
arter kan ömsa skinn upp till tjugo gånger. Den näst sista hudömsningen sker
alldeles under vattenytan då en vingad insekt kryper ut ur skalet. Den lyfter
från vattnet och släpper sin sista ömsningshud, antingen i flykten eller
sittande på ett vasstrå. Därefter parar den sig, lägger ägg och dör inom några
timmar eller dagar. Hur långt var livet? En dag eller tre år?
Hur långt är ditt år? En sommar eller 12 månader av skiftande
årstider?
